accessibilityaddangle-leftangle-rightarrow-downarrow-leftarrow-rightarrow-upsound-activebookconfetti_arrow_leftconfetti_arrow_leftdocumentdownloademailexternalglobeLinkplayremovesearchsharestop-watch
Målning av tingsplats i Uppsala år 1000. Målning av tingsplats i Uppsala år 1000.

Tidiga tecken på folkstyre

Den moderna demokratin har funnits i ungefär hundra år. Men folkstyrets rötter går mycket djupare än så. Så länge som det har bott människor i vårt land har det också funnits starka viljor, höjda röster, strävan efter samarbete och politisk kamp.

Tema: Demokratins genombrott
För ungefär hundra år sedan beslutade riksdagen att införa allmän och lika rösträtt. Här kan du läsa om vägen fram till demokratins genombrott 1918–1922 och om utvecklingen därefter. Följ med på en resa genom vår demokratis historia.

Ting och stämmor

För tusen år sedan, på järnåldern, fanns inte staten Sverige. Landet var uppdelat i ett antal landskap med egna lagar, domstolar och lagmän (domare).

Till tingsplatser över hela landet kom fria män och kvinnor och förde fram sin mening. Det var dock bara de jordägande männen som fattade beslut och skipade rättvisa, och bara män fick rösta.
”Svear äga konung att taga och så vräka.”

Ur Västgötalagen

Under medeltiden tillkom bystämmor, sockenstämmor och städernas rådstugor som andra tidiga kanaler för folkviljan. Spår av dessa fördemokratiska mötesplatser lever ännu kvar i dagens kommuner, regioner, landsting och tingsrätter. Tingen och stämmorna var inte demokratiska i dagens mening. Endast jordägande och fria män deltog i beslut. Fattiga och socialt utstötta saknade möjlighet att göra sina röster hörda. Många människor skulle förbli tysta, ja nästan osynliga, under ytterligare tusen år.

På 1280-talet beskrev Västgötalagen folkets rätt att välja och avsätta kung.

1544 avskaffade Gustav Vasa valmonarkin. Därefter gick tronen i arv från kungen till hans barn, eller närmaste släkt.

Landlagar, edsöres- och fridslagar

Staten Sverige tog fastare form under 1200- och 1300-talen. År 1350 skrevs den första rikstäckande landslagen. Stormän från flera landskap hade då enats under kung Magnus Eriksson.

Under 500 år skulle det politiska livet kännetecknas av en ständig dragkamp mellan kungahuset, adeln, rika borgare och de utländska makter som Sverige låg i konflikt med. En person – den regerande monarken – bestämde tillsammans med ungefär 1 procent av de mäktigaste stormännen över resterande 99 procent av folket.

Magnus Erikssons landslag slog fast de grundläggande politiska spelregler som i stora delar skulle leva kvar till 1800-talet:

  • Kungen styrde med ”Guds nåde”, vilket innebar att den som protesterade mot kungen även ifrågasatte Gud – och det var en dödssynd.
  • Kungen skulle upprätthålla lag och rättvisa, behandla allmogen (folket) väl och se till att utländska makter inte fick inflytande i Sverige.
  • Stormän och kyrkans folk skulle tjäna kungen i hans råd, samt ställa upp med vapenmakt för rikets försvar. I gengäld slapp det så kallade ”frälset” att betala skatt.
  • Allmogen skulle lyda kungen, vara beredd att försvara riket och betala skatt utan att bråka om saken.

Under medeltiden valdes kungen av stormännen (adeln). I samband med valet skulle kungen ”giva alla rikets invånare sin trohetsed” och därefter resa runt i landet, göra en så kallad eriksgata för att möta folket. Kungen behövde alltså ett visst stöd från folket även under denna fördemokratiska tid. Medeltidens edsöres- och fridslagar var också tidiga uttryck för statens skyldighet att skydda medborgarnas rättigheter. Där stod att kungen skulle hålla ordning i riket och skydda sitt folk från våld och andra övergrepp.

Folket kunde ibland vända sig direkt till kungen eller ståndsriksdagen, när de ville klaga på felaktiga domslut eller framföra andra synpunkter.
På 1500-talet tyckte Gustav Vasa att han fick ägna alldeles för mycket tid åt folkets ”gnäll”, och under 1700-talets riksdagar fick riksdagsmännen behandla tusentals så kallade suppliker från allmänheten. I dagligt tal kallades det att ”gå till kungs”. I dag lever denna form av politisk påverkan vidare genom den så kallade besvärsrätten, som ger oss möjligheter att överklaga myndigheters och domstolars beslut.

Ståndssamhället

Under 1200-talet började ståndssamhället växa fram. Det skulle leva kvar till 1800-talet och präglade alltså Sverige under drygt 600 år.

Ståndssamhället byggde på en sträng social ordning. De fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) hade tydligt åtskilda uppgifter, privilegier och rättigheter.

Adeln stod högst i rang och bondeståndet lägst. Utanför stånden fanns majoriteten av folket: fattiga torpare, drängar och pigor, gesäller och kroppsarbetare hade inget politiskt inflytande. Det gällde under lång tid även minoritetsgrupper som samer, romer, judar och katoliker.

Kvinnorna – halva folket – betraktades som omyndiga. Liksom de flesta män saknade de rösträtt och många andra medborgerliga rättigheter. De strikta könsrollerna gjorde det närmast otänkbart att kvinnor skulle kunna syssla med politik och andra samhällsfrågor. Det fanns dock sällsynta undantag, som regerande drottningar och änkor. Dessa kvinnor kunde överta en manlig roll (kungens/makens) och fick därigenom möjlighet att ägna sig åt politik och ekonomi.

Ståndssamhällets uppbyggnad och normer stod alltså långt ifrån den moderna demokratins ideal, där varje människa anses vara född fri och lika i värde och rättigheter.

En stor andel av folket var egendomslösa. Det gällde exempelvis drängar, pigor, torpare, backstugusittare och kroppsarbetare. De egendomslösa saknade rösträtt och andra möjligheter till politiskt inflytande. 

Ståndsriksdagen

Det hölls flera så kallade herredagar och riksmöten från 1200-talet och framåt, där kungen träffade vissa utvalda stormän, biskopar och andra mäktiga ”herrar”.

I samband med dessa möten kunde kungen bygga upp kontakter med andra makthavare och söka stöd för sin politik. Under 1500-talet höll Gustav Vasa de första mötena med ståndsriksdagen, där adel, präster, borgare och bönder fanns representerade.

Ståndsriksdagens makt och arbetssätt kom att förändras många gånger genom seklerna. Under Karl XII:s envälde (1697–1718) sammanträdde riksdagen knappast alls. Under frihetstiden (1719–1772) ökade däremot riksdagens makt betydligt. Då talades det om att landet styrdes av ett ”ständervälde”, och att kungen hade blivit i det närmaste maktlös.

Gustav III grep makten genom en statskupp 1772 och lät då skriva en ny grundlag som på nytt gav kungen mera makt. Efter Gustav III:s död regerade hans son Gustav IV Adolf landet under en period, men avsattes 1809 på grund av missnöje med det rådande styret.

Sverige fick 1809 en ny regeringsform, som delade den politiska makten mellan kungen och riksdagen. Redan då ansåg vissa liberaler att ståndsriksdagen var föråldrad. Det gällde inte minst adelns politiska privilegier: adelsmännen ärvde sina platser i riksdagen och hade dessutom företräde till högre tjänster i armén, myndigheter och domstolar. Ståndsriksdagen skulle ändå leva vidare i nästan 60 år till, innan den slutligen gick i graven 1866. Då införde Sverige tvåkammarriksdag, vilket blev ett viktigt första steg mot fortsatta demokratiska reformer.

De flesta kvinnor stod under förmyndarskap. Det innebar att de saknade rösträtt och många andra medborgerliga rättigheter. Några få änkor hade formellt sätt rösträtt redan på 1700-talet, men det var mycket ovanligt att den användes. 

Tema: Demokratins genombrott

Bild i toppen på sidan: Målningen visar en tingsplats i Uppsala omkring år 1000. Väggmålningen på bilden av Axel Törneman finns i riksdagens Andrakammarsal och målades i början av 1900-talet.
Foto: Riksdagsförvaltningen