accessibilityaddangle-leftangle-rightarrow-downarrow-leftarrow-rightarrow-upsound-activebookconfetti_arrow_leftconfetti_arrow_leftdocumentdownloademailexternalglobeLinkplayremovesearchsharestop-watch
Män i andra kammaren Män i andra kammaren

Överenskommelsen om rösträtten

Demokratins genombrott i Sverige inträffade under åren 1918–1922. Ett första avgörande steg togs av riksdagen en sen decembernatt 1918. Första världskriget hade just avslutats. Hela världen tycktes slitas mellan den nya tidens motpoler: stad ställdes mot land, jordbruk mot industri, höger mot vänster och demokratiska reformer mot revolutionärt våld.

Tema: Demokratins genombrott
För ungefär hundra år sedan beslutade riksdagen att införa allmän och lika rösträtt. Här kan du läsa om vägen fram till demokratins genombrott 1918–1922 och om utvecklingen därefter. Följ med på en resa genom vår demokratis historia.

Kungens löfte om parlamentarism

Parallellt med rösträtten var maktförhållandet mellan riksdag och kungamakt en het fråga.

Det handlade om parlamentarismens kärna: Borde landets regering eftersträva politiskt stöd i riksdagen? Eller skulle kungen kunna styra självständigt och på egen hand utse sina rådgivare?

Hösten 1917 träffade kung Gustav V och den blivande statsministern Nils Edén en överenskommelse som blev en viktig förutsättning för Sveriges fortsatta demokratisering. I ett samtal med Edén lovade kungen att inte lägga sig i regeringens politik. Edén skulle få regera med riksdagens stöd, oberoende av kungens åsikter.

I den gällande regeringsformen från 1809 stod inte ett ord om parlamentarism. Tvärtom, enligt grundlagen skulle Sverige styras av kungen, med stöd av en rådgivande ministär (regering) som kungen själv utsåg. Sedan 1800-talets slut hade dock en annan politisk praxis utvecklats. Regeringens ministrar hämtades allt oftare från riksdagen, vilket på ett naturligt sätt förde in regeringsfrågorna i parlamentet. Där var partipolitiken under framväxt. Regeringen behövde därmed söka stöd hos riksdagens starkaste partier för att få igenom de kungliga propositionerna. På så sätt uppstod en informell parlamentarism, samtidigt som regeringsformens maktdelning delvis kunde behållas. Kungen behöll sitt inflytande över vissa frågor, som försvars- och utrikespolitiken, medan mycket annat avgjordes av regering och riksdag.

Det var inte särskilt konstigt att Edén ville ha ett löfte från kungen. Några år tidigare hade Gustav V nämligen orsakat en regeringskris genom borggårdstalet, där han gick emot regeringens försvarspolitik. Den dåvarande statsministern, liberalen Karl Staaff, såg kungens agerande som ett svek och ett brott mot rådande politisk praxis. Statsministern krävde att kungen i fortsättningen skulle avstå från liknande protester. När kungen vägrade avgick regeringen. Den starka personliga kungamakten hade gjort en plötslig comeback.

Det var först efter Edéns överenskommelse med kungen 1917 som parlamentarismen på allvar etablerades i svensk politik. Sedan dess har regeringens politik varit beroende enbart av riksdagens stöd – inte av kungens åsikter och politiska infall. Det dröjde dock till 1974 innan parlamentarismen skrevs in i regeringsformen.

Regeringen_Eden.jpg
Regeringen Edén, 1917-1920.
Bildkälla: Wikimedia Commons

Fortsatt konservativt motstånd

Våren 1918 stoppade riksdagens första kammare på nytt ett förslag från regeringen om allmän och lika rösträtt.

Oenigheten gällde inte minst de kommunala rösträttsreglerna. Första kammaren utsågs indirekt, via landstingen. En demokratisering av de kommunala valen skulle göra att liberaler och socialdemokrater fick fler platser i första kammaren, vilket utgjorde ett direkt hot mot högerns politiska ställning.

Många konservativa stod fast vid åsikten att möjligheten att få rösta och bli vald till första kammaren var ett privilegium – inte en rättighet som kunde utkrävas av obildade och ansvarslösa medborgare. Även om den kommunala rösträtten inte längre skulle graderas enbart efter förmögenhet kunde högern tänka sig att väga in andra faktorer som högre åldersgränser eller krav på en viss utbildningsnivå. Det ansågs även relevant om väljarna och de politiska kandidaterna till första kammaren hade tidigare erfarenhet av medborgerliga förtroendeuppdrag samt om de var familjeförsörjare eller inte.

Därmed fanns en tydlig splittring mellan andra kammaren, som dominerades av liberaler och socialdemokrater, och den konservativa första kammaren.

Första kammarens högerledare, Ernst Trygger, förklarade i bestämda ordalag sitt principiella motstånd mot lika kommunal rösträtt under riksdagsdebattens avslutning. Han menade att adelns och överklassens politiska privilegier inte hade skapats för att tillgodose deras egna särintressen. Det var för samhällets bästa som högern vägrade att vika sig.

Andra kammarens majoritet tänkte inte nöja sig med avslag i frågan, förklarade Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting. Han menade att högerns envisa försvar av ”klassegoistiska extra privilegier” riskerade att leda till stegrade politiska motsättningar i landet.

Vänster och höger stod mot varandra. Motsättningarna var tydliga. Ingen ville ge med sig. Att de avgörande stegen mot full demokrati ändå skulle tas före årets slut föreföll osannolikt. Ändå blev det så. Den sociala oron i Europa vid krigsslutet i november 1918 skulle till slut ge demokratin en avgörande knuff framåt.
”Som en fast mur måste vi ställa oss emot anspråk, som äventyra det helas väl för att tillfredsställa enskildas begär efter en makt, som de sakna förmåga att till samhällets väl utöva.”

Ernst Trygger

Revolution innebär dåliga affärer

Ekonomiska frågor var förstås en viktig del av det politiska livet även 1918.

Vissa storföretagare i svenskt näringsliv satt i riksdagen. Flera av dem tillhörde den konservativa högern i första kammaren.

Men det fanns även liberalt inriktade företagare som engagerade sig i politiken – särskilt i de fall som ideologiska beslut riskerade att störa affärerna. Här uppstod en tidig intressegemenskap mellan delar av den politiska vänstern och storkapitalets företrädare. Båda var nämligen motståndare till den tyskvänliga, ofta byråkratiska, konservatism som härskade inom högern. Många konservativa godsägare och bönder var å andra sidan skeptiska till frihandel, industrialism och ”roffarkapitalism”.

Markus Wallenberg, Ivar Kreuger och andra storföretagare utövade direkta påtryckningar i samband med de avgörande utskottsförhandlingarna inför riksdagsbeslutet om rösträtten den 17 december 1918. Den 21 november uppvaktade Wallenberg och bankmannen Oskar Rydbeck högerns ledare. De båda finansmännen uppmanade högerns riksdagsledamöter att hålla dörren öppen för en överenskommelse med regeringen. Några dagar senare kom en liknande uppmaning från näringslivets toppar i Göteborg, som varnade för att högerns nej skulle kunna ”medföra ödesdigra följder för en lugn samhällsutveckling”.

Under den avgörande riksdagsdebatten uttryckte K A Wallenberg, tidigare utrikesminister och bror till Markus, sitt stöd för rösträttsreformen. K A Wallenberg hade redan tidigare röstat för kvinnlig rösträtt och ansåg kraven på politisk jämlikhet för alla vuxna medborgare vara lika ohejdbara som tyngdlagens verkningar.

En reformerad rösträtt kunde vara bra för affärslivet på flera sätt. Först och främst minskade risken för en socialistisk revolution, vilket hade hotat såväl enskilda affärsrörelser som det kapitalistiska systemet i dess helhet. Dessutom var liberala och socialdemokratiska krafter i riksdagen sannolikt bättre för industrin än frihandelsfientliga konservativa politiker med jordbrukarintressen.

När Markus Wallenberg blickade tillbaka på rösträttsreformen några år senare var det dock med blandade känslor. I ett brev till Torgny Segerstedt 1925 uttryckte han sin oro för att demokratin kunde urarta till en ny sorts politisk oligarki, där skicklighet, skötsamhet och arbetsnit inte skattades efter förtjänst. ”Folkväldet tenderar till att eliminera de skötsamma” skrev Wallenberg, som några år senare grundade Skattebetalarnas förening, för att samla de krafter som ”lida under det hejdlösa slöseriet, och inse betydelsen av sparsamhet”.

Här låg fröet till kommande decenniers strider om skattenivåer och den demokratiskt styrda, offentliga sektorns storlek.

En oväntad öppning

Under senhösten 1918, kallade regeringen samman en urtima (extra) riksdag.

Meningen var att riksdagen skulle justera de statsanställdas löner som hade urholkats av inflation under kriget. Den dramatiska utvecklingen i omvärlden förde dock upp en mycket större fråga på dagordningen. Rösträtten.

När Tysklands kejsare föll i november och Sverige tycktes omringat av revolutionära stämningar lade liberaler och socialdemokrater fram en oväntad proposition: riksdagen skulle ännu en gång få ta ställning till frågan om allmän och lika rösträtt.

Statsminister Nils Edén grep tillfället i flykten när rösträttspropositionen lades fram 1918. Riksdagen var extrainkallad och fick därför inte besluta om ändrade regler i riksdagsvalet. Det var nämligen en reform som krävde en grundlagsändring och två likalydande beslut vid ordinarie riksdagar, med ett val mellan besluten.

För att ändå komma framåt lade regeringen under ledning av statsminister Nils Edén fram ett förslag om utökad kommunal rösträtt. Det var nämligen ett beslut som den urtima riksdagen hade rätt att fatta. Dessutom var tanken att beslutet skulle åtföljas av ett partiöverskridande löfte, som sa att riksdagen under kommande ordinarie riksdagar skulle reformera rösträtten även till riksdagens andra kammare.
"Det gällde att handla snabbt i det psykologiska ögonblicket."

Nils Edén

När frågan kom upp på bordet arbetade Hjalmar Branting, Värner Rydén och andra socialdemokrater på två fronter. De försökte dämpa revolutionärerna på vänsterkanten, samtidigt som den politiska oron användes för att övertyga högerpolitiker om rösträttsreformens nödvändighet. Draghjälp kom även från näringslivets toppar, från ärkebiskopen, kungen och kronprinsen. Många högermän ansåg att ett demokratiskt systemskifte var nödvändigt för att rädda monarkin och i någon mån även bevara högerns politiska ställning i riksdagen.

Det första utkastet till nya rösträttsregler utarbetades av ett särskilt riksdagsutskott. Därefter krymptes skaran till en delegation på tio man. Det slutliga förslaget utarbetades inom en krets av endast fyra riksdagsledamöter: Socialdemokraten Hjalmar Branting, liberalen Herman Kvarnzelius och högermännen Carl Swartz och Adolf Dahl. Högerns riksparti, Allmänna valmansförbundet, hade godkänt förslaget om allmän och lika kommunal rösträtt men samtidigt fått igenom vissa konservativa motkrav om höjda åldersgränser och betalda skatter. Socialdemokraterna kompromissade dessutom genom att skjuta frågan om enkammarriksdagens införande på framtiden.

Det förslag som slutligen lades fram för beslut i riksdagen var således en kompromiss, utformad av liberaler och socialdemokrater, men med tillräckligt stora eftergifter för att kunna få stöd även av moderata högerpolitiker i första kammaren. 

Den 17 december 1918

En sen decembernatt 1918 tog riksdagen ett avgörande steg på vägen mot ett demokratiskt statsskick.

Klockan tio på förmiddagen den 17 december 1918 samlades ledamöterna i riksdagens första och andra kammare.

Vissa kom direkt från julstöket och de vardagsproblem som många familjer brottades med under rådande kristider. Det nyss avslutade första världskriget hade lett till omfattande ransoneringar. Det var svårt att få tag på potatis, socker, skinka, kryddor och mycket annat som hörde julen till. På dagordningen stod regeringens senaste förslag om kraftigt utökad rösträtt och valbarhet för både män och kvinnor.

Frågan om Sveriges demokratisering hade lyfts upp mot bakgrund av flera omvälvande händelser. I Finland, Baltikum, Ryssland och Tyskland hade väpnade konflikter blossat upp i spåren av det nyss avslutade världskriget. De revolutionära och nationalistiska stämningarna drog som höststormar genom många av Europas gamla adels- och kungahus. Samtidigt skördade en världsomfattande epidemi – spanska sjukan –tiotusentals liv i Sverige.

Under riksdagsdebatten angreps regeringens förslag av både höger- och vänsterpolitiker. Vissa konservativa oroade sig för att ”de minst kompetenta” skulle få makten om allmän rösträtt infördes. Vänstersocialisterna tyckte däremot att regeringens kompromiss var ett svek som bevarade den åldrade högerns makt i första kammaren. Bitvis hördes vapenskrammel i riksdagsbänkarna. Vänstersocialisterna anspelade på revolutionshotet, samtidigt som vissa högermän gjorde klart att de skulle följa sitt förnuft och inte låta sig skrämmas av ”barnsliga hot”.

Som många andra frågor vid den här tiden var rösträttsdebatten en delikat balansgång mellan höger och vänster, där varje felsteg riskerade att leda till ett ödesdigert fall. I andra delar av Europa växte redan kommunistiska, fascistiska och nazistiska rörelser ur världskrigets ruiner. Skulle regeringens och högerns snabbt författade kompromiss verkligen kunna leda till ett stabilt, demokratiskt styre i Sverige?

Ett avgörande klubbslag

Sent på natten slog talmannens klubba äntligen i bordet. Sammanträdet i riksdagens andra kammare hade då pågått i över 15 timmar, med avbrott för middag.

Första kammaren hade godkänt förslaget tre timmar tidigare, och nu hade andra kammaren nått samma slutsats, med siffrorna 167 mot 12. Endast vänstersocialisterna röstade nej.

Sverige skulle införa allmän och lika rösträtt. 

Reformen skulle genomföras i två steg:

  • Redan i valen till kommuner och landsting våren 1919 skulle alla myndiga svenska medborgare – kvinnor såväl som män – ha en röst var, oavsett social bakgrund och förmögenhet. Beslutet påverkade även riksdagens sammansättning, eftersom första kammarens ledamöter utsågs indirekt av landstingen.
  • Riksdagen utlovade dessutom att allmän och lika rösträtt skulle införas även i valen till riksdagens andra kammare. Det krävde dock en grundlagsändring och ytterligare två beslut vid de ordinarie riksdagarna 1919 och 1921.

I det kommunala valet (primärkommunerna) sattes åldersgränsen till 23. Första kammaren skyddades mot alltför häftiga politiska omsvängningar genom högre åldersgränser (27 år för att rösta, 35 år för att bli vald) samt fortsatta krav på betald skatt i landstingsvalet. Dessutom förlängdes första kammarens mandattid från sex till åtta år.

I det kommande riksdagsvalet 1921 skulle antalet röstberättigade väljare öka med över 2 miljoner personer, varav cirka 1,7 miljoner var kvinnor. Även fler män fick rösta eftersom åldersgränsen sänktes till 23 år och kravet på betalda skatter togs bort.

När beslutet väl var fattat och riksdagsmännen begav sig hemåt i den kalla decembernatten låg ett nytt Sverige under deras fötter. Vägen framför dem var mörk och osäker. Vissa vänstersocialister skulle även i fortsättningen sätta sitt hopp till revolutionens våldsamma kraft. Somliga högermän kom aldrig att acceptera folkstyret fullt ut. Hos många riksdagsmän gnagde den svåra frågan: Skulle ”vanligt folk” verkligen klara av att styra landet i dessa svåra tider?

Några personer runt överenskommelsen om allmän och lika rösträtt

Tema: Demokratins genombrott

Bild i toppen på sidan: Den 17 december 1918 når riksdagens båda kammare en överenskommelse. Sverige ska införa allmän och lika rösträtt.
Foto: Wiklunds ateljé, Stockholms stadsmuseum