Tema: Folkrörelsernas framväxt i Sverige
Den svenska demokratin har i stor utsträckning formats av ett starkt och aktivt föreningsliv. Ungefär 75 procent av folket är medlemmar i minst en Sveriges 158 000 ideella föreningar. Så har det inte alltid varit. Följ med på en resa om folkrörelsernas framväxt i Sverige.
Demokratin och välfärdens motor
Under den första hälften av 1900-talet upplevde folkrörelserna sin storhetstid. Demokratins genombrott 1918–1921 öppnade vägen till ökat politiskt inflytande. De idéer som tidigare hade vänt sig emot staten och kyrkan bidrog nu till att bygga upp ett mer jämlikt välfärdssamhälle, ett folkhem.
Vad är en folkrörelse?
Det fanns inte något enhetligt reformprogram inom väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen.
Åsikterna gick isär och intressen krockade. Det var inte ovanligt att olika föreningar inom folkrörelserna kom i konflikt med varandra. Men de tidiga folkrörelserna hade ändå flera gemensamma nämnare:
- Väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen startade alla som rörelser som ville förändra i det etablerade samhället.
- Idéerna kom från utlandet och rörelsernas organisationer ingick i internationella nätverk.
- Folkrörelserna byggde på ett brett folkligt engagemang och mobilisering av medlemmar över hela landet.
- Väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen trodde alla på bildning och individuell frihet kombinerat med pliktuppfyllnad och ansvarstagande, i syfte att utveckla såväl rörelsens medlemmar som samhället i stort.
- Sist men inte minst: folkrörelserna vilade på demokratiska värderingar, där jämlikhet, öppenhet, självstyre och organisatorisk skolning av rörelsens medlemmar stod i centrum.
Den som söker efter definitioner på begreppet folkrörelse märker snart att det är ett omstritt begrepp. Diskussionerna om vilka föreningar och grupper som skulle räknas som ”riktiga folkrörelser” inleddes redan i slutet av 1800-talet. Många arbetare och liberaler på vänsterkanten menade att försvarsrörelsen inte borde kallas folkrörelse – försvarsvännerna hade ju stöd av kungahuset, och syftade till att bevara den rådande samhällsordningen. Och hur skulle man se på kooperationen, böndernas centralföreningar eller sparbanksrörelsen? Kunde verkligen organiserade ekonomiska intressen betraktas som folkrörelser?
Partipolitiska förgreningar
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti hade bildats redan 1889. Många inom väckelsen och nykterhetsrörelsen var liberaler. År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen, som blev de socialliberala riksdagspolitikernas första riksorganisation. År 1904 svarade högern med att samla de konservativa krafterna i Allmänna valmansförbundet. Både inom liberalerna och högern skulle det förekomma en mängd fraktioner och partibeteckningar genom åren, men de två huvudgrenarna ledde så småningom fram till dagens liberaler och moderater.
Socialdemokraterna förgrenades 1917 när en radikalt vänsterinriktad grupp bildade ett nytt parti, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (senare Vänsterpartiet).
De mer välbesuttna bönderna hade i rikspolitiken främst verkat genom Lantmannapartiet, men efter ett samgående med Jordbrukarnas Riksförbund 1921 bildades Bondeförbundet (med tiden kallat Centerpartiet). Redan från början jobbade Bondeförbundet för att slå vakt om landsbygdens invånare och deras livsstil.
Under 1920-talet var alltså grunden till Sveriges partiväsen lagd. Nästan alla riksdagspartier hade någon koppling till folkrörelserna. Antingen hade de uppstått som ett led i folkrörelsernas kamp för religionsfrihet, rösträtt och solidaritet (vänstern med liberalerna), eller så hade partierna formats som ett svar på dessa samhällsomvandlande krafter (den konservativa högern och bonderörelsen).
Det skulle sedan dröja drygt 60 år innan nya partirörelser uppstod på riksplanet. Även då, under 1980-, 1990- och 2000-talet, sköt de nya politiska partierna upp ur folkrörelsernas mylla. Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ är sinsemellan väldigt olika, men de startade alla som rörelser som vill förändra det politiska och ekonomiska etablissemanget i Sverige.
Specialisering och demokratisk skolning
När folkrörelserna växte i storlek och makt skapade man snart avdelningar för olika verksamhetsgrenar.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bildades särskilda sektioner för byggnadsverksamhet och samlingslokaler, kultur och samkväm, folkhögskolor och bildningsförbund, kvinnoföreningar samt avdelningar för ungdomar och barn. Rörelserna startade även sjukkassor, försäkringsbolag, begravningsbyråer, tidningar och socialt baserade företag för varuförsörjning.
För att kunna förvalta de växande massrörelserna utbildades medlemmar i lokal- och regionalavdelningar över hela landet. Medlemmarna fick lära sig hur man håller möten, talar, skriver protokoll, sköter bokföringen och samlar nya anhängare. Att lära sig hur en förening fungerar förberedde också medlemmarna för större uppgifter. Snart tog många av dem plats i politiska partier och demokratiskt valda församlingar.
Folkrörelserna fungerade som politiska plantskolor och ”träningsläger” i demokratiska processer. Den allmänna och lika rösträtten hade ju använts i många föreningar, långt innan de nådde till riksdagen.
På rörelsernas egna skolor fick eleverna träna sig inför kommande offentliga framträdanden. Socialdemokratins Brunnsvik och Viskadalen, kvinnogruppernas Fogelstad, nykterhetsrörelsens Wendelsberg, frikyrkorörelsens Sigtuna och de dövas Västanvik är bara några exempel på folkhögskolor och medborgarskolor som utbildat politiker, journalister och engagerade medborgare genom åren.
År 1967 hade 5 av regeringens ministrar och hela 74 riksdagsledamöter fått sin utbildning på folkhögskola.
Elever framför Brunnsviks folkhögskola 1931.
Foto: TT
Mångskiftande kvinnorörelse
Kvinnorörelsen är på många sätt typisk för folkrörelsernas historia.
Inom rörelsen ryms så många skilda idéer, motiv och starka personligheter. Här fanns nykterister och vinälskande restauratriser, ateister, frikyrkliga fröknar och högkyrkliga damer. Bondkvinnor, arbetare och societetsdamer hade sällan samma politiska målsättningar. Men många förenades ändå i tron på kvinnans ökade egenmakt och aktiva deltagande i samhället. Efter minst tusen år av manligt, patriarkalt herravälde började kvinnorna under slutet av 1800-talet verka som myndiga medborgare på den offentliga arenan.
Kvinnorörelsens föreningar uppstod dels som särskilda kvinnosektioner inom manligt dominerade folkrörelser, dels som självständiga kvinnoorganisationer. Väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen hade alla speciella sällskap där kvinnorna kunde verka. Detsamma gällde senare inom bonderörelsen och borgerligt inriktade köpmannaföreningar och liknande. Även inom de politiska partierna skapades speciella kvinnoavdelningar.
Redan 1873 bildades Föreningen för gift kvinnas äganderätt – landets första renodlade kvinnosaksförening. Den följdes sedan av flera andra, som Fredrika-Bremer-förbundet (1884), Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (1903), Husmodersföreningarnas riksförbund (1919) och Svenska kvinnors medborgarförbund (1921).
Med tiden har många föreningar och förbund slutat med olika sektioner för kvinnor och män. Men inom politiken och vissa andra områden kvarstår ordningen med särskilda kvinnoförbund. Dessutom har kvinnorörelsen fortsatt att utvecklas, vilket har gett upphov till många nya kvinnoorganisationer och nätverk.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i Sveriges utbredning 1914.
Foto: Riksdagsförvaltningen
I maktens korridorer
Under 1910-talet var ungefär 25 procent av befolkningen med i någon av de stora folkrörelserna.
1911 var två tredjedelar av ledamöterna i andra kammaren med i nykterhetsrörelsen och var femte tillhörde en frikyrka. Arbetarrörelsen var vid denna tid ännu förhållandevis svag, men socialdemokratins tid skulle snart komma.
Efter demokratins genombrott på 1920-talet blev de tidigare oppositionella folkrörelserna delar av det nya politiska etablissemanget. Framför allt nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen bidrog starkt till utvecklingen av det solidariska välfärdssamhället. Redan tidigare hade också folkrörelsernas historia börjat skrivas. Särskilda arbetararkiv och föreningsarkiv samlade in föreningarnas källmaterial. Genom jubileumsskrifter underströk de tre stora folkrörelserna sin egen särart och demokratiska betydelse.
Men det fanns kritiker som ställde besvärliga frågor: Hur skulle folkrörelserna kunna behålla sin oppositionella spänst när de själva plötsligt satt i maktens boningar? Föreningslivets företrädare satt ofta på två stolar. Ena stunden var de förtroendevalda politiker som delade ut föreningsstöd och fattade beslut om sociala reformer. Nästa stund var de föreningsaktiva, som tog emot samma skattepengar och ställde krav på fortsatta reformer.
I synnerhet arbetarrörelsen blev djupt integrerad med politiken och statsförvaltningen. Mellan 1932–1976 satt Socialdemokraterna nästan oavbrutet i regeringsställning. Nya medlemmar i LO-anslutna fackföreningar blev automatiskt medlemmar i socialdemokratiska partiet.
Hade folkrörelserna segrat sig till döds? Hade föreningsfolket som en gång vitaliserade demokratin blivit den nya maktägande eliten?
Folket påverkar
Det är omöjligt att beskriva alla de lagar, beslut och reformer som folkrörelserna kämpat för.
Nedan ser du några få exempel på områden där väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen har bidragit till samhällsutvecklingen.
- 1855: husbehovsbränningen förbjuds
- 1858: konventikelplakatet avskaffas
- 1884: ogift kvinna blir myndig vid 21 år
- 1906: föreningsrätten etableras
- 1909: rösträtt för de flesta män
- 1919: motbokssystemet
- 1919: 8 timmars arbetsdag
- 1921: lika rösträtt för kvinnor och män
- 1921: gift kvinna blir myndig vid 21 år
- 1928: lagen om kollektivavtal
- 1936: lagen om förenings- och förhandlingsrätt
- 1951: religionsfrihet
- 1955: Systembolaget
- 1971: sambeskattningen tas bort
- 1974: lagen om anställningsskydd
- 1975: lagen om medbestämmande
- 2000: svenska kyrkan skiljs från staten
Tema: Folkrörelsernas framväxt
Bild i toppen på sidan: Rösträttsmöte vid Linnéplatsen i Stadsparken i Malmö 1918
Foto: Cecilia Nelson, Signe Bergmans samling, Riksdagsförvaltningen