Tidiga tecken på folkstyre

Under medeltiden tillkom bystämmor, sockenstämmor och städernas rådstugor som andra tidiga kanaler för folkviljan. Spår av dessa fördemokratiska mötesplatser lever ännu kvar i dagens kommuner, regioner, landsting och tingsrätter. Tingen och stämmorna var inte demokratiska i dagens mening. Endast jordägande och fria män deltog i beslut. Fattiga och socialt utstötta saknade möjlighet att göra sina röster hörda. Många människor skulle förbli tysta, ja nästan osynliga, under ytterligare tusen år.

På 1280-talet beskrev Västgötalagen folkets rätt att välja och avsätta kung.

1544 avskaffade Gustav Vasa valmonarkin. Därefter gick tronen i arv från kungen till hans barn, eller närmaste släkt.

Under 500 år skulle det politiska livet kännetecknas av en ständig dragkamp mellan kungahuset, adeln, rika borgare och de utländska makter som Sverige låg i konflikt med. En person – den regerande monarken – bestämde tillsammans med ungefär 1 procent av de mäktigaste stormännen över resterande 99 procent av folket.

Magnus Erikssons landslag slog fast de grundläggande politiska spelregler som i stora delar skulle leva kvar till 1800-talet:

• Kungen styrde med ”Guds nåde”, vilket innebar att den som protesterade mot kungen även ifrågasatte Gud – och det var en dödssynd.
• Kungen skulle upprätthålla lag och rättvisa, behandla allmogen (folket) väl och se till att utländska makter inte fick inflytande i Sverige.
• Stormän och kyrkans folk skulle tjäna kungen i hans råd, samt ställa upp med vapenmakt för rikets försvar. I gengäld slapp det så kallade ”frälset” att betala skatt.
• Allmogen skulle lyda kungen, vara beredd att försvara riket och betala skatt utan att bråka om saken.

Under medeltiden valdes kungen av stormännen (adeln). I samband med valet skulle kungen ”giva alla rikets invånare sin trohetsed” och därefter resa runt i landet, göra en så kallad eriksgata för att möta folket. Kungen behövde alltså ett visst stöd från folket även under denna fördemokratiska tid. Medeltidens edsöres- och fridslagar var också tidiga uttryck för statens skyldighet att skydda medborgarnas rättigheter. Där stod att kungen skulle hålla ordning i riket och skydda sitt folk från våld och andra övergrepp.

Ståndssamhället byggde på en sträng social ordning. De fyra stånden (adel, präster, borgare och bönder) hade tydligt åtskilda uppgifter, privilegier och rättigheter.

Adeln stod högst i rang och bondeståndet lägst. Utanför stånden fanns majoriteten av folket: fattiga torpare, drängar och pigor, gesäller och kroppsarbetare hade inget politiskt inflytande. Det gällde under lång tid även minoritetsgrupper som samer, romer, judar och katoliker.

Kvinnorna – halva folket – betraktades som omyndiga. Liksom de flesta män saknade de rösträtt och många andra medborgerliga rättigheter. De strikta könsrollerna gjorde det närmast otänkbart att kvinnor skulle kunna syssla med politik och andra samhällsfrågor. Det fanns dock sällsynta undantag, som regerande drottningar och änkor. Dessa kvinnor kunde överta en manlig roll (kungens/makens) och fick därigenom möjlighet att ägna sig åt politik och ekonomi.

Ståndssamhällets uppbyggnad och normer stod alltså långt ifrån den moderna demokratins ideal, där varje människa anses vara född fri och lika i värde och rättigheter.

I samband med dessa möten kunde kungen bygga upp kontakter med andra makthavare och söka stöd för sin politik. Under 1500-talet höll Gustav Vasa de första mötena med ståndsriksdagen, där adel, präster, borgare och bönder fanns representerade.

Ståndsriksdagens makt och arbetssätt kom att förändras många gånger genom seklerna. Under Karl XII:s envälde (1697–1718) sammanträdde riksdagen knappast alls. Under frihetstiden (1719–1772) ökade däremot riksdagens makt betydligt. Då talades det om att landet styrdes av ett ”ständervälde”, och att kungen hade blivit i det närmaste maktlös.

Gustav III grep makten genom en statskupp 1772 och lät då skriva en ny grundlag som på nytt gav kungen mera makt. Efter Gustav III:s död regerade hans son Gustav IV Adolf landet under en period, men avsattes 1809 på grund av missnöje med det rådande styret.

Sverige fick 1809 en ny regeringsform, som delade den politiska makten mellan kungen och riksdagen. Redan då ansåg vissa liberaler att ståndsriksdagen var föråldrad. Det gällde inte minst adelns politiska privilegier: adelsmännen ärvde sina platser i riksdagen och hade dessutom företräde till högre tjänster i armén, myndigheter och domstolar. Ståndsriksdagen skulle ändå leva vidare i nästan 60 år till, innan den slutligen gick i graven 1866. Då införde Sverige tvåkammarriksdag, vilket blev ett viktigt första steg mot fortsatta demokratiska reformer.

• Föregående avsnitt: Vad är demokrati?
• Nästa avsnitt: Sverige förändras

Bild i toppen på sidan: Målningen visar en tingsplats i Uppsala omkring år 1000. Väggmålningen på bilden av Axel Törneman finns i riksdagens Andrakammarsal och målades i början av 1900-talet.
Foto: Riksdagsförvaltningen