Tema: Demokratins genombrott
För ungefär hundra år sedan beslutade riksdagen att införa allmän och lika rösträtt. Här kan du läsa om vägen fram till demokratins genombrott 1918–1922 och om utvecklingen därefter. Följ med på en resa genom vår demokratis historia.
Läs också fördjupningstemat om Folkrörelser.
Folkrörelsernas tid
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var folkrörelsernas tid. Frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, kvinno- och arbetarrörelsen hämtade sina krafter ur de problem – och den frihet – som uppstod när ståndssamhället föll samman.
Människorna samlar sig och ställer krav
I slutet av 1800-talet börjar människorna samla sig för att kämpa för bättre arbetsförhållanden och politiskt inflytande. Det blir starten på folkrörelsernas tid.
I städer och brukssamhällen kunde folk med liknande åsikter träffas, organisera sig i föreningar och tillsammans kämpa för förändring.
Alkoholproblem, usla arbetsvillkor, kvinnoförtryck och andra samhällsproblem gick att åtgärda om folk bara samarbetade.
I föreningar och frikyrkoförsamlingar fick medlemmarna nya vänner, en meningsfull fritid och inte minst: en god utbildning i demokratins metoder. Folkrörelserna höll möten, debatterade, förde protokoll och röstade för att fatta beslut – precis som politikerna i riksdagen. Kvinnor, arbetare och andra grupper med liten makt ville gärna visa sig värdiga rösträtten och ett fullvärdigt medborgarskap. Därför blev utbildning, skötsamhet och ansvarstagande viktiga inslag i många människors livsstil.
Den samordnade utomparlamentariska kampen var något alldeles nytt. Folk utan förmögenhet, högre utbildning och rösträtt utmanade de etablerade makthavarna i staten, kyrkan och näringslivet.
Folkrörelsernas opinionsbildning fick en extra skjuts av teknikutvecklingen. Järnvägen, telegrafen, postväsendet, dagspressen och många nya bokförlag gjorde det lättare att föra ut politiska budskap över landet. Även cykeln fick en stor betydelse för människors möjligheter att ta sig till politiska möten, demonstrationer och andra sammankomster.
Nykterhetsdemonstration i slutet av 1800-talet på stora torget i Falköping.
Foto: Falbygdens museum
Den tidiga rösträttsrörelsen
Eftersom varken kvinnor eller män utan högre ställning i samhället fanns representerade i riksdagen kunde de inte driva frågan inne i riksdagen.
Dessa grupper fick söka andra vägar för att bilda opinion, övertyga och sätta press på politikerna i första och andra kammaren.
Sveriges Allmänna Rösträttsförbund bildades 1890 med syftet att kämpa för införandet av allmän och lika rösträtt. De tidiga medlemmarna bestod främst av personer från folkrörelserna med liberala värderingar, men även socialistiskt inriktade arbetare deltog. Verksamheten bestod till stor del av opinionsbildning, demonstrationer, möten och debatter. 1893 och 1896 organiserade förbundet två stora ”folkriksdagar”, där hela folket fick möjlighet att rösta fram representanter till ett alternativt parlament. Det fanns kraft i rörelsen: 150 000 svenskar röstade i valet till folkriksdagen 1893, vilket var fler än i riksdagsvalet.
Efter tio år upplöstes dock förbundet. Liberalerna ville inte använda strejker eller hot som politiska påtryckningsmedel, vilket däremot accepterades av socialdemokraterna. Den fortsatta rösträttskampen fördes därefter främst via de politiska partierna, där liberaler och socialdemokrater fortsatte sitt samarbete under etiketten ”vänstersamverkan”.
Kvinnorörelsen tar form
Anna Bugge Wicksell 1862–1928, var en av initiativtagarna till den kvinnliga rösträttsrörelsen i Norge och aktiv i flera fredsförbund. Hon var med och grundade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt där hon bland annat hade ansvar för internationella frågor och var ordförande för Skånedistriktet. 1913 blev hon invald i Lunds stadsfullmäktige där hon satt till 1918 då hon blev ledamot i Danderyds stadsfullmäktige.
Anna Lindhagen 1870–1941, var en av initiativtagarna till bildandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och syster till riksdagsman Carl Lindhagen. Hon är ledamot av Stockholms stadsfullmäktige åren 1911–1923 och under sin tid inom rösträttsrörelsen är hon, med sin bakgrund i överklassen med vänsteråsikter, en länk mellan de mer borgerliga och de mer socialistiska kvinnorna i rörelsen.
Anna Whitlock 1852–1930, en av förgrundsfigurerna och grundare av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1903 och en av de som företrädde föreningen utåt. Hon var ordförande under två olika perioder. Anna Whitlock grundande även den Whitlockska samskolan i Stockholm.
Ann-Margret Holmgren 1850–1940, var en av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts främsta talare och rekryterare. Genom att resa runt i Sverige och tala på olika sammankomster och politiska möten samlade hon medlemmar och grundade 60 lokalföreningar runt om i landet.
Augusta Tonning 1857–1932, var en av de mest anlitade talarna från Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Vid sidan av sitt resande i landet drev hon jord- och skogsbruk. Hon döpte sin häst till Rösträttskampen och red ofta till de många mötena hon talade på.
Elin Wägner 1882–1949, var en känd författare och skribent som skrev mycket om rösträttsrörelsen, till exempel i boken Pennskaftet. Hon var en av de som lämnade in Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts namninsamling med över 350 000 namn till riksdagen 1914.
Frigga Carlberg 1851–1925, var ledamot i styrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och ordförande för dess avdelning i Göteborg. Hon anordnade 1918 den enda stora offentliga demonstrationen för kvinnlig rösträtt efter att första kammaren röstat ner frågan om kvinnlig rösträtt ytterligare en gång.
Gulli Petrini 1867–1941, var en av de mest anlitade resetalarna för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och skrev många artiklar om kvinnlig rösträtt. Hon var ledamot av Växjö stadsfullmäktige och var först ordförande i Växjö och senare även Stockholms lokalförening för kvinnans politiska rösträtt.
Lydia Wahlström 1869–1954, är en av av grundarna till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och en av de som öppet stod politiskt till höger. Hon kritiserades för att bryta föreningens politiska neutralitet och avgick därför som ordförande 1911. Lydia Wahlström representerade Sverige vid flera internationella kvinnokongresser.
Signe Bergman 1869–1960, ledande medlem i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt från 1907 och dess ordförande mellan 1914 och 1917. Hon representerade Sverige i International Woman Suffrage Alliance 1909–1920, och var med och organiserade rösträttskongressen i Stockholm 1911.
I det mer liberala klimat som rådde under 1800-talet fick även kvinnofrågan ökad aktualitet. I politik och kulturdebatter uppmärksammades kvinnans roll i samhället.
Sedan gammalt hade män och kvinnor skilda medborgerliga privilegier, rättigheter och skyldigheter. Nu fördes dessa frågor upp på dagordningen.
Frågan gällde ytterst en omförhandling av villkoren för kvinnans medborgarskap. Skulle kvinnor bli fullvärdiga, myndiga medborgare med makt över sina egna liv, och möjlighet att fullt ut bidra till samhällets utveckling?
När Fredrika Bremer Förbundet bildades 1884 blev kvinnofrågan politisk. Förbundet verkade för kvinnors frigörelse och innebar att kvinnor kom att ta större del i debatten. Även inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen Vita Bandet och bland de frisinnade (liberaler) fanns i slutet av 1800-talet en opinion för kvinnlig rösträtt.
När rösträttsförbundet lade ner sin verksamhet år 1900 fortsatte kampen för manlig rösträtt huvudsakligen inomparlamentariskt, i de framväxande partierna. Kvinnornas rösträtt kom då i skymundan. Kvinnorörelsen saknade representanter i riksdagen och fortsatte därför sitt utomparlamentariska arbete med förnyad kraft. Bildandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1903 kan ses som startskottet för kvinnornas verkliga inträde i rikspolitiken.
Frågan gällde ytterst en omförhandling av villkoren för kvinnans medborgarskap. Skulle kvinnor bli fullvärdiga, myndiga medborgare med makt över sina egna liv, och möjlighet att fullt ut bidra till samhällets utveckling?
När Fredrika Bremer Förbundet bildades 1884 blev kvinnofrågan politisk. Förbundet verkade för kvinnors frigörelse och innebar att kvinnor kom att ta större del i debatten. Även inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen Vita Bandet och bland de frisinnade (liberaler) fanns i slutet av 1800-talet en opinion för kvinnlig rösträtt.
När rösträttsförbundet lade ner sin verksamhet år 1900 fortsatte kampen för manlig rösträtt huvudsakligen inomparlamentariskt, i de framväxande partierna. Kvinnornas rösträtt kom då i skymundan. Kvinnorörelsen saknade representanter i riksdagen och fortsatte därför sitt utomparlamentariska arbete med förnyad kraft. Bildandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1903 kan ses som startskottet för kvinnornas verkliga inträde i rikspolitiken.
“Sålänge kvinnorna inte fått sin rösträtt, är inte mycket att hoppas. Först då varje statsråd vet, att orättvisor mot kvinnor av dem kunna beivras i riksdagen och att de öva inflytande med valsedeln i sin hand, tycks de bli en möjlighet för kvinnor att vinna den mest elementära rättvisa”
Gulli Petrini
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) bildades 1903 för att driva kampen för kvinnornas rösträtt, vilket i förlängningen också handlade om ett jämlikt medborgarskap.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts centralstyrelsemöte 1911.
Foto: Riksdagsförvaltningen
Politiken som sedan länge hade varit ett manligt reservat blev nu en offentlig arena även för LKPR:s 17 000 medlemmar. Många av dem hade tidigare erfarenheter från andra föreningar som Fredrika Bremer Förbundet, Röda Korset och nykterhetsorganisationen Vita Bandet.
LKPR ville stå partipolitiskt obundna för att på så sätt kunna samla stöd från såväl liberaler, socialister som konservativa. I praktiken drevs dock LKPR främst av liberala och vänstersinnade kvinnor med borgerlig bakgrund. Politiskt intresserade arbetarkvinnor engagerade sig i stället via arbetarrörelsens kvinnosektioner och inom fackföreningarna. Inom arbetarrörelsen var dock inte kvinnofrågan särskilt prioriterad: klassperspektivet sattes före frågan om kön. Vissa högerkvinnor deltog också i LKPR, men flera lämnade rörelsen 1911, då LKPR öppet stödde den rösträttsvänliga vänstern i riksdagsvalet.
Trots sina radikala politiska mål hade LKPR i grunden en traditionell syn på könsrollerna. Ett argument som ofta fördes fram var att kvinnor borde få rösträtt på grund av sin kvinnliga särart. De skulle stärka staten och det politiska livet med sin kvinnliga omsorgsförmåga och fallenhet för moderskap, fostran och pedagogik. På kort sikt var denna särartstanke användbar för att öppna upp det offentliga samhällslivet för kvinnorna, men på längre sikt befästes de traditionella könsrollerna.
När Nils Edén tillträdde som statsminister 1917 hade motståndet mot kvinnlig rösträtt luckrats upp. Politiska strateger i Allmänna valmansförbundet (högern) spekulerade i att röstberättigade kvinnor skulle kunna stärka högern. Kvinnorna var mer religiöst inriktade, vilket ansågs leda till konservativa åsikter. Fruar och döttrar till ledande högermän argumenterade nu också för kvinnlig rösträtt. För somliga konservativa var det lättare att acceptera rösträtt för överklassens bildade kvinnor än för lågutbildade, egendomslösa män.
Kvinnornas rösträtt hamnade ändå i skymundan under rösträttskampens slutskede. Kvinnlig rösträtt accepterades visserligen som en del av den kommande reformen, men den stora politiska striden handlade om första kammarens framtida ställning.
LKPR upplöstes 1921, efter demokratins verkliga genombrott. Det skulle då visa sig att könsbarriärerna endast hade flyttats en bit högre upp i maktens boningar. Även i fortsättningen skulle kvinnorna behöva kämpa för att vinna inflytande i partierna, riksdagen, statsförvaltningen och inom andra delar av det offentliga samhället.
Källa: Riksdagsförvaltningen
Tema: Demokratins genombrott
Bild i toppen på sidan: På bilden syns ett demonstrationståg vid ett rösträttsmöte i Strängnäs i juni 1916. Fanan tillhör Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Strängnäs.
Foto: Signe Bergmans samling, Riksdagsförvaltningen