Det första demokratiska valet

Att besluta om allmän och lika rösträtt var en sak. Att i praktiken åstadkomma ett fungerande folkstyre var något helt annat. Vad skulle politiken handla om när rösträttsfrågan äntligen var avgjord? 

Under den avgörande debatten i december 1918 hade socialisten och rösträttsförespråkaren Carl Lindhagen påmint ledamöterna i andra kammaren: ”Först nu börjar det svåra arbetet!”. Det lät nästan som en varning.

Aktiviteten varierade bland partiledarna. Högerledaren Arvid Lindman höll över 40 valtal, medan socialdemokraten Branting nöjde sig med åtta. Bondeförbundets ledare Johan Andersson i Raklösen var inte alls med i kampanjen, som ju inföll mitt under skörden.

Liberalerna ville ha individuell frihet och privat ägande, medan socialdemokraterna förespråkade välfärdsreformer och förstatliganden.

En ny skiljelinje i svensk politik tog fastare form under 1920- och 30-talen: socialdemokratisk vänsterpolitik ställdes mot en borgerlig höger. Under 1920-talet växlade regeringarna snabbt. Många kritiska röster höjdes mot demokratin, som beskylldes för att vara instabil och ineffektiv. Partipolitiken ledde bara till ”käbbel” som inte var till landets bästa, menade kritikerna.

Fler representanter från arbetar- och medelklassen tog plats i riksdagens båda kamrar. Dessutom hade de första kvinnorna blivit invalda, efter hundratals år med enbart manliga riksdagsledamöter.

Kvinnorna utgjorde ungefär hälften av väljarkåren 1921. Trots det valdes endast fem kvinnor in i riksdagen. Kerstin Hesselgren tog som ensam kvinna plats i första kammaren, medan Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring valdes in i andra kammaren.

Talmannen i första kammaren, Hugo Hamilton, grubblade över hur han skulle tilltala ledamöterna, nu när det fanns kvinnor i riksdagen. Tidigare hade talmannen alltid sagt "mina herrar!". Hamilton bestämde sig till slut för att fortsätta på samma sätt. Kerstin Hesselgren konstaterade att hon snart vande sig vid att kallas "herre" några månader per år.

Männen fortsatte att dominera politiken långt efter demokratins genombrott. Kvinnorna kämpade för att ta plats, men möttes ofta av motstånd: männen placerades högre än kvinnorna på partiernas nomineringslistor, de la beslag på posterna i partiledningen, bestämde i partigrupperna och satt ordförande i utskotten.

”Man hade väntat så länge, hoppats så mycket, och nu, nu märktes vi inte” skrev Ellen Key, en av tidens mest kända författare och samhällsdebattörer.

Många kvinnor som hade inlett sitt politiska arbete i den kvinnliga rösträttsrörelsen fortsatte därefter i partierna, men också i kvinnoorganisationer och andra föreningar utanför riksdagen. Där fortsatte kampen för kvinnors rättigheter, sociala reformer, ett stärkt civilförsvar och mycket annat.

Det första valet 1921 visade direkt att den unga svenska demokratin hade flera utmaningar framför sig.

Engagemang och deltagande

DÅ: Utan folkets engagemang dör demokratin. Endast 55 procent av väljarna röstade 1921. Valdeltagandet var ännu lägre bland nya väljargrupper som kvinnor, jordbruksarbetare och tjänstefolk. Bland samerna deltog så lite som 2,4 procent av de röstberättigade som stod med i röstlängderna.

Många väljare var dessutom ”valtrötta”. Det hade hållits val 1917, 1919, och 1920. Nu kom ännu ett val, där det dessutom saknades riktigt ”brännande” politiska frågor.

I DAG: Sedan 1921 har valdeltagandet ökat. Den genomsnittliga utbildningsnivån har höjts och intresset för politik har ökat. Det beror inte minst på att de politiska besluten i högre grad påverkar människors vardagsekonomi och välfärd. Men frågan om folkets engagemang är fortfarande en av demokratins allra största utmaningar.

Valsystemet

DÅ: Valet 1921 hölls på skilda dagar i olika delar av landet. Valresultatet i Skåne var redan känt när Stockholm, Göteborg och andra valkretsar höll sina val. ”Stor framgång för högern i Skåne” stod det i tidningarna, vilket förstås kan ha påverkat de väljare som röstade senare.

I vissa delar av landet fanns få vallokaler, vilket skapade köer och trängsel. I Lund gick många ”damer” hem, enligt tidningarna, eftersom de tröttnade på att köa. Lokalerna var inte anpassade för äldre eller personer med funktionshinder, vilket gjorde att vissa väljare inte ens kunde komma in.

På landsbygden var det långt till de städer och tätorter där valen hölls. Bönder och lantarbetare hade svårt att lämna boskapen eller skörden för att åka och rösta. Även husmödrar, fiskare, renskötare och andra grupper hade svårt att ta sig till vallokalerna.

I DAG: Sedan 1921 har flera reformer genomförts för att höja valdeltagandet och skapa förutsättningar för rättvisare val. Sedan 1960-talet ligger valdeltagandet stadigt över 80 procent, och riksdagsvalen hålls sedan 1942 på samma dag över hela landet. Det finns dessutom fler tillgängliga vallokaler och bättre möjligheter att förtidsrösta.

Partier och kampanjer

DÅ: 1921 höll partisystemet fortfarande på att utvecklas. Partiernas information till väljarna byggde till stor del på valmöten och hembesök för att kunna mötas ”öga mot öga”. Det fanns ingen radio eller teve, inga direktsända partiledardebatter eller granskande journalister i dagens mening. Det kunde vara ganska svårt för väljarna att veta vilken politik de stödde genom sin röst.

Dessutom förekom ”spränglistor” i samband med valen. Det var valsedlar med namn på andra politiker än de som var utsedda av partiledningarna. Spränglistorna lyfte fram alternativa kandidater, och användes för att ”spränga” partiledningens linje. Med tiden skulle även kvinnorna pröva strategin med separata listor, för att på så sätt öka andelen kvinnliga politiker.

I DAG: Riksdagspartierna har i dag stabila organisationer och centralt fastställda partiprogram. Sedan 1960-talet får de etablerade partierna ett skattefinansierat partistöd. Syftet med partistödet är att skapa en möjlighet för partierna att arbeta långsiktig och självständigt, utan att behöva ta emot ekonomiska bidrag från företag, privatpersoner eller intresseorganisationer. När möjligheten till personval infördes 1995 minskade behovet av särskilda spränglistor. Nu kan väljarna kryssa för kandidater som inte har hamnat så högt i partiernas nomineringar.

• Föregående avsnitt: Överenskommelsen om rösträtten 
• Nästa avsnitt: Grupper utan rösträtt

Bild i toppen på sidan: På bilden ser vi Eva Andén. Hon var Sveriges första kvinnliga advokat och engagerad i rösträttsrörelsen. Här är hon på väg till vallokalen för att rösta på valdagen 1921 tillsammans med sina kollegor.
Foto: Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek