Argumentationen om rösträtten

I slutet av 1800-talet hade kungens makt försvagats. Mer makt låg hos riksdagen, och ståndssamhället var nu historia. Men den största frågan väntade fortfarande på sin lösning. Den handlade om kampen för lika rösträtt och valbarhet för alla vuxna svenskar.

Tema: Demokratins genombrott
För ungefär hundra år sedan beslutade riksdagen att införa allmän och lika rösträtt. Här kan du läsa om vägen fram till demokratins genombrott 1918–1922 och om utvecklingen därefter. Följ med på en resa genom vår demokratis historia.

Rösträtt - ett stående inslag i riksdagen

Från slutet av 1880-talet och 20 år framåt skulle frågan om den utökade rösträtten vara ett stående inslag i riksdagen. Många förslag lades fram, men nästan alla fick nej.

Riksdagsmannen och redaktören Fredrik Theodor Borg föreslog redan 1884 att vissa kvinnor skulle få rösta och ställa upp som kandidater i riksdagsvalen.

Borgs förslag omfattade visserligen bara 5 procent av kvinnorna, men händelsen kan ändå ses som ett avstamp för den kvinnliga rösträttsrörelsen.

Redan 1899 lämnade Agda Montelius och Gertrud Adelborg från Fredrika Bremer Förbundet in ett förslag om kvinnlig rösträtt till statsminister Erik Gustaf Boström. Det var första gången kvinnorna i Sverige själva formellt överlämnade ett förslag om rösträtt.
Foto: Idun

Under 1890-talet växte sig rösträttsrörelsen starkare, vilket ökade trycket på politikerna i riksdagen och regeringen. 1896 kom en första proposition från regeringen Boström om utökad rösträtt för män. Förslaget innebar att väljarkåren skulle öka med endast 10 procent, men riksdagen sade ändå nej.

De följande åren lades flera förslag fram, som alla röstades ned. Riksdagen beslutade dock att utreda och belysa rösträttsfrågan grundligt. 1902 kom regeringen med en ny proposition som gick ut på att alla män över 40 år skulle få rösträtt. Gifta män skulle dessutom få en tilläggsröst, eftersom det förutsattes att maken också skulle representera sin hustru. Förslaget avvisades och tre dagars storstrejk utlystes. Förslaget var högst provocerande även för många kvinnor och bidrog till starten av den organiserade kvinnliga rösträttsrörelsen.

1904 kom en ny proposition, som föreslog rösträtt vid andrakammarvalen för män över 25 år, som hade fullgjort värnplikten, betalat skatten och som uppfyllde vissa andra så kallade rösträttsstreck (villkor för rösträtten). Den här gången föll propositionen, eftersom riksdagen inte kunde enas om valsystemets utformning. Debatten visade dock att en majoritet i riksdagen faktiskt var för en utökad rösträtt vid andrakammarvalen, bara det gick att enas om valsystemet, rösträttsstreckens utformning och vissa andra detaljer.

1906 lade den liberala regeringen fram en proposition med reviderade rösträttsvillkor som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Debatten som följde i riksdagen var upprörd, och även detta förslag avvisades. En öppen konflikt mellan dåvarande statsministern Karl Staaff och kungen fick till följd att statsministern avgick. Avgörandet i frågan om den manliga rösträtten skulle dock komma inom kort.

Värnplikten som argument för rösträtt

Rösträtten kopplades ofta samman med frågan om pliktuppfyllelse bland medborgarna.

Det blev tydligt inte minst i samband med införandet av allmän värnplikt för män 1901. Alla män, oavsett klass och bildning, förpliktigades då att göra värnplikt och vid behov försvara landet med livet som insats.

Många ansåg att lika värnplikt även borde medföra lika rösträtt, enligt devisen: ”En man, en röst, ett gevär!”.

Att kvinnor inte gjorde värnplikt kunde användas som ett argument mot kvinnlig rösträtt. För att bemöta argumentet framhöll kvinnorna andra plikter och samhällsuppgifter som de uppfyllde, inte minst i samband med krig. Kvinnorna kunde utföra krigssjukvård och ersätta männen i viktiga samhällsfunktioner som industri och jordbruk. Dessutom betonades att kvinnor fyllde en central uppgift gentemot nationen i sitt reproduktiva arbete. Det var ju kvinnorna som födde barn och fostrade dem. Fler kvinnor dog faktiskt i barnsäng än män i fält!

Alla dessa kvinnliga uppoffringar borde väl väga minst lika tungt som värnplikten, och därmed ge kvinnorna samma rätt att rösta?

Den allmänna värnplikten klubbades visserligen igenom av riksdagen 1901 utan någon åtföljande rösträttsreform. Men debatten och opinionen hade ändå påverkats starkt av frågan. Värnplikten, men också andra medborgerliga skyldigheter, fortsatte att föras fram som argument för en utökad rösträtt.

"...rösträtten är ett mandat, den är icke en alla personer tillkommande rätt; den är ett uppdrag, som staten utdelar åt sådana personer, vilka äro kvalificerade för att kunna fullgöra det, och den är icke en rätt, som tillkommer en person blott därför, att han är född eller är medborgare."

Teofron Säve, riksdagsledamot 1892-1910 och motståndare till allmän rösträtt

Männen får rösträtt

Trots att den konservativa högern under lång tid bromsat alla förslag om utökad rösträtt så blev det Arvid Lindmans högerregering som slutligen drev igenom frågan om allmän rösträtt för män.

Det skedde efter två riksdagsbeslut, 1907 och 1909 eftersom frågan innebar en grundlagsändring, vilket krävde två likalydande beslut av riksdagen, med ett val mellan beslutstillfällena.

Regeringen Lindmans förslag innebar följande:

Utökad rösträtt för män över 24 års ålder vid valen till riksdagens andra kammare. Inkomst- och förmögenhetsstrecken avskaffades.
En demokratisering av de kommunala valen och därmed även av första kammaren. Antalet röster begränsades till maximalt 40 (den 40-gradiga skalan).
Proportionella val till båda kamrarna (så kallad dubbelproportionalism).
Kvinnor blev valbara till kommunala förtroendeuppdrag

Hur kom det sig att en högerpolitiker drev igenom en demokratisk reform som hans partivänner sedan länge hade motarbetat? Statsminister Arvid Lindman var en skicklig taktiker och dessutom pragmatiskt lagd. Som högerman kunde han acceptera en utökad rösträtt, så länge som reformen inte blev för radikal. Många konservativa politiker kunde stödja Lindmans förslag, eftersom det kom från deras eget politiska läger. Lindman och hans anhängare jobbade efter principen ”förändra för att bevara”. Om de inte gjorde något alls fanns risken att vänstern senare skulle tvinga på dem radikala, kanske samhällsomstörtande, reformer.

Det nya valsystemet stärkte partiernas roll eftersom det nu blev svårt för partilösa, oberoende kandidater att vinna så många röster som krävdes i varje valkrets. Även detta kan ses som ett exempel på hur komplex och motsägelsefull Sveriges väg mot demokrati var. De konservativa hade länge varit emot partier och partimakt – men till slut var det ändå en högerregering som skapade förutsättningar för 1900-talets starka partiväsen.

Lindmans segrande förslag innehöll precis som föregående propositioner flera rösträttsstreck, som under åren 1911–1920 gjorde att cirka 20 procent av männen över 24 år inte fick rösta.

Flera frågor som snart skulle komma att stå i centrum för den politiska debatten behandlades inte alls i samband med rösträttsreformen 1907–1909. Rösträtt för kvinnor och parlamentarismens principer nämndes inte. Många trodde och hoppades att Lindmans konservativa reform skulle hålla tillbaka vänsterns mer långtgående demokratiska krav. Det visade sig vara en felbedömning.

Argument - för eller emot?

Rösträttskampen fördes av många grupper med skilda bakgrunder och intressen. Debatten handlade inte bara om ”för” eller ”emot” rösträtten. Det fanns ett otal varianter, reservationer och villkor i de förslag som fördes fram.

Motiv som religion, pengar och nationalism kunde användas för att argumentera såväl för som emot en utökad rösträtt. Då som nu ville politiker och debattörer använda sig av aktuella och känslomässiga frågor för att vinna väljarnas stöd.

Här är några exempel på hur olika ämnen kunde användas för att framföra argument både för och emot den allmänna rösträtten.

Kristendom

För: Med krav på förmögenhet och rikedomar skulle inte ens Jesus få rösta – men däremot Judas.
Emot: Guds ord står över alla majoriteter, och i bibeln står ingen om rösträtt.

Kompetens

För: Alla kan lära sig ta ansvar om de bara får chansen.
Emot: Vanligt folk har vare sig kunskaper om eller intresse för politik.

Samhällsnytta

För: Om varje person får möjlighet att tillgodose sina intressen, ökar den totala samhällsnyttan.
Emot: Demokrati leder till att egenintressen och partikäbbel skadar landet.

Makt

För: Rösträtten är bara första steget mot att förverkliga socialismens idéer.
Emot: Först tar de fattiga makten i riksdagen – sedan kommer de stjäla våra företag och förmögenheter.

Omvärlden

För: Nästan alla andra länder har gjort det – varför ska Sverige vänta?
Emot: Se hur det gått i USA och Frankrike: moraliskt förfall, våld och pöbelvälde.

Biologi och genus

För: Se hur illa ställt det är i världen: Är det inte uppenbart att männen behöver kvinnornas hjälp att styra?
Emot: Kvinnans plats är i hemmet – vem ska ta hand om hem och barn om kvinnorna börjar med politik?

Pengarna

För: Det är skamligt att medborgarrätt heter pengar.
Emot: Den som betalar mycket i skatt ska förstås också få ett större inflytande i politiken.

Nationalism

För: Folket kan aldrig älska sin nation om de förvägras rösträtt.
Emot: Folkstyret kommer förstöra Sveriges tusenåriga politiska traditioner.

Förnuft

För: En arbetare med folkskoleutbildning är mer förnuftig än många galna professorer.
Emot: Kvinnor och proletärer kan inte tänka självständigt – de kommer luras av starka ledare.

Rättigheter och skyldigheter

För: Alla människor har rätt att delta i sitt lands styre.
Emot: Rösträtten är ett uppdrag för de kvalificerade – inte en rättighet som kan delas ut.

Ålder

För: 35-årsgräns till första kammaren leder till senilitet och åderförkalkning. Sverige behöver ungdomens kraft.
Emot: Det krävs erfarenhet och mognad av den som ska ta ansvar för vår gemensamma framtid.

Revolution

För: Låt oss införa rösträtten innan revolutionen kastar omkull både riksdagen och resten av samhället.
Emot: Det verkliga folkstyret uppnår vi genom revolution – inte genom borgarnas så kallade rösträtt.

Tema: Demokratins genombrott

Bild i toppen på sidan: Demonstration i Sundsvall.
Foto: Sundsvalls museum