accessibilityaddangle-leftangle-rightarrow-downarrow-leftarrow-rightarrow-upsound-activebookconfetti_arrow_leftconfetti_arrow_leftdocumentdownloademailexternalglobeLinkplayremovesearchsharestop-watch
Tegelbruksarbetare Tegelbruksarbetare

Sverige förändras

Under 1800-talet förändrades Sverige snabbt. Kungamakten och ståndsriksdagen gick inte i takt med det nya samhälle som växte fram. Revolutioner, frihetskrig och tal om alla människors lika värde spred sig över världen. Folket krävde större frihet och ökat politiskt inflytande.

Tema: Demokratins genombrott
För ungefär hundra år sedan beslutade riksdagen att införa allmän och lika rösträtt. Här kan du läsa om vägen fram till demokratins genombrott 1918–1922 och om utvecklingen därefter. Följ med på en resa genom vår demokratis historia.

Enväldets slut och ny regeringsform

Under flera hundra år hade adeln och kungen styrt landet och dessutom åtnjutit stora ekonomiska privilegier. 1809 avsattes kung Gustav IV Adolf genom en statskupp. Hos människorna fanns det förväntningar på reformer som skulle avskaffa ståndssamhällets värsta ojämlikheter och orättvisor.

Samma år fick Sverige en ny regeringsform, som hämtade inspiration både från upplysningens idéer och erfarenheter ur Sveriges politiska historia. Det kungliga enväldets tid var över. Riksdagen fick mer makt och domstolarnas självständighet ökade.

Grundtanken i 1809 års regeringsform var maktdelning. Sveriges tidigare historia hade präglats av en lång maktkamp mellan kungen och ståndsriksdagen, med adeln i spetsen. Under Karl XI och Karl XII:s regeringstid (1672–1718) var riksdagen närmast maktlös, medan omvända förhållanden rådde under den följande frihetstiden (1719–1772). Den nya regeringsformen syftade till en tydligare ansvarsfördelning och en annan maktbalans mellan kung och riksdag.

Sveriges nya statsskick löste dock inte två frågor som skulle komma att bli avgörande i den fortsatta utvecklingen mot ett mer demokratiskt statsskick: ståndsriksdagens avskaffande och kungens eventuella beroende av riksdagens stöd (parlamentarismen).

Från stånd till klass

Från 1814 fick svenskarna för första gången uppleva en längre period av fred. Dödligheten sjönk och folkmängden ökade, framför allt bland egendomslösa grupper på landsbygden. Torpare, backstugusittare, statare, pigor och drängar blev fler.

Samtidigt förändrades näringslivet och de ekonomiska strukturerna. Jordbruket effektiviserades och i städerna byggde kapitalister och entreprenörer upp nya industrier. Godsägare, självägande bönder och företagare i städerna ökade sina inkomster och förmögenheter.

Många egendomslösa på landsbygden flyttade in till städerna, där jobben fanns. Här inleddes snart arbetarnas politiska kamp för bättre arbetsförhållanden och ökat politiskt inflytande. Många tog intryck av socialismens idéer om solidaritet och jämlikhet.

Adelns makt hade varit obruten sedan medeltiden, men nu försvagades deras ställning. Skattebefriad jordbruksmark, så kallade frälsejordar, köptes upp av bönder och köpmän som inte var av adlig släkt. Adelsfamiljer gifte oftare bort sina barn med förmögna köpmän och kapitalister. Det växte fram en ny, borgerlig medel- och överklass, där liberala idéer dominerade. Liberalerna krävde pressfrihet, näringsfrihet och politiska reformer.

Det gamla ståndssamhället gick inte i takt med samhällsförändringarna. Allt större delar av folket saknade politiskt inflytande, samtidigt som fler utbildade sig och blev medvetna om att en annan ordning var möjlig. Via tidningar, böcker, studiecirklar och massmöten spreds spirande tankar på ökad frihet och jämlikhet.

Förberedande beslut och reformer under 1800-talet

I slutet av 1800-talet var demokratin fortfarande långt borta. Rösträtten var varken allmän eller lika. Valdeltagandet var dessutom lågt.

Under 1800-talet hade en rad reformer genomförts i Sverige som tillsammans var viktiga för det demokratiska genombrott som väntade under 1900-talet.

Regeringsformen som beslutades den 6 juni 1809 slog fast principen om maktdelning, vilket innebar slutet för den enväldiga kungamakten.

Folkskolan (1842), större frihet för företagare (1864), lika arvsrätt mellan könen (1845) och flera andra reformer stärkte folkets fri- och rättigheter. Inom flera områden förbättrades kvinnornas ställning.

1862 års bestämmelser om kommuner och landsting och 1866 års tvåkammarriksdag byggde på personlighetsprincipen. Rösträtten och valbarheten knöts till enskilda personer – inte till de fyra stånd vars privilegier hade slagits fast av kungen på medeltiden.

1809 års regeringsform beskrev fem maktfunktioner som delades mellan kungen och riksdagen. Det handlade om att stifta lagar, beskatta, styra och verkställa, döma samt följa upp och granska. Dagens statsskick bygger på parlamentarismens principer, vilket betyder att riksdagen har den yttersta makten över såväl lagar och beskattning som regering och statsförvaltning. Maktdelningen mellan kung och riksdag är alltså avskaffad, men statens arbetsuppgifter är fortfarande uppdelade på ungefär samma sätt.

Vägen till tvåkammarriksdagen

1809 års regeringsform byggde på maktdelning, men kungen styrde fortfarande landet. Han utsåg själv alla statsråd i regeringen, som då kallades ministären, och kunde fatta beslut som gick emot riksdagsmajoritetens vilja.

Dessutom hade Sverige behållit det gamla systemet med fyra stånd i riksdagen och politiska privilegier som särskilt gynnade adeln. 

Missnöjet med den gamla ståndsriksdagen växte. Bönder, liberala företagare och annan medelklass fick allt större betydelse för landets ekonomi, men deras politiska makt i riksdagen var förhållandevis liten. Liberalerna tyckte att riksdagsledamöterna borde väljas efter personliga meriter – inte för att de tillhörde ett föråldrat stånd.

Många konservativa politiker i riksdagens adels- och prästestånd var ovilliga till snabba förändringar. Varför skulle de släppa makten och ansvaret för landet? Kanske skulle politiskt kaos och ”pöbelvälde” utbryta om Sverige experimenterade med statsskicket? Frankrike och USA hade ju drabbats av revolutioner och våldsamma politiska motsättningar efter sina försök med demokratiska reformer. Skulle Sverige verkligen pröva en så farofylld väg?

I december 1865 fattade ändå adeln det svåra beslutet: de skulle stödja förslaget om att inrätta en tvåkammarriksdag. Det fanns grupper inom adeln som förstod att ståndsriksdagen inte längre var bra för landet. De var villiga att släppa en del av sin makt för att skapa ett nytt politiskt system som kunde föra Sverige in i framtiden. När adeln väl hade bestämt sig var saken klar. Borgarna och bönderna hade redan röstat för att avskaffa ståndsriksdagen och prästerna valde att följa adelns beslut.

folkmassajublar.jpg
En folkmassa jublar utanför Riddarhuset när adelsståndet beslutar att stödja förslaget om att avskaffa ståndsriksdagen i december 1865.
Källa: Konrad, Litografi i Illustrerad Tidning, nr 50 den 16 december 1865.

 

Höga inkomster gav fler röster

Tvåkammarriksdagens införande moderniserade Sveriges politiska system. Både rösträtten och valbarheten knöts nu till enskilda personer, i stället för den gamla ståndsordningen.

Men rätten att rösta och möjligheten att bli vald begränsades kraftigt av olika ekonomiska och juridiska villkor, så kallade rösträtts- och valbarhetsstreck. I slutet av 1800-talet hade endast 5–7 procent av befolkningen rösträtt till riksdagen, och då endast män.

Enligt tvåkammarriksdagens arkitekt Louis De Geer skulle den nya riksdagen syfta till att undvika envälde, förhindra ”ensidiga och förhastade beslut” samt trygga ”bildningens och förmögenhetens talan”.

I första kammaren samlades godsägare, höga ämbetsmän, finansmän och enstaka bönder. Ledamöterna valdes indirekt via landstingen som hade inrättats 1862. I kommuner och landsting användes en ekonomiskt graderad rösträtt. Höga inkomster och förmögenheter gav väljarna fler röster. Även bolag hade rösträtt i kommun- och landstingsvalen vid denna tid. Detta gjorde att höginkomsttagare och bolag fick stor makt över vilka ledamöter som via landstingen utsågs till riksdagens första kammare. Arbetet i första kammaren var dessutom oavlönat, vilket ytterligare bidrog till att bevara adelns och överklassens starka ställning.

Den ekonomiska rösträtten i kommunal- och landstingsvalen gjorde att några få förmögna, myndiga kvinnor (främst änkor) hade rätt att rösta. I teorin kunde de påverka första kammarens sammansättning, via landstingen. Det var dock ett ytterst litet antal kvinnor som uppfyllde kraven och de flesta använde inte sin rösträtt i praktiken.

Andra kammaren var mer folklig med en stor grupp självägande bönder (”hemmansägare”) samt företagare och andra personer ur städernas medelklass. Den politiska rösträtten vid valen till andra kammaren krävde förutom 21 års ålder en årlig inkomst på 800 kronor, eller ägande av fastighet värd 1 000 kronor, eller arrenderande av jordbruk taxerat till 6 000 kronor. Kommunalskatten skulle vara betald. Knappt 22 procent av de vuxna männen beräknas ha haft rösträtt.

Kvinnor saknade politisk rösträtt i riksdagsvalet (andra kammaren). De var inte heller valbara, vare sig till första eller andra kammaren.

De ekonomiska strecken kunde medföra märkliga politiska konsekvenser. En väljare som ena dagen hade rösträtt kunde dagen efter mista den om affärerna gick dåligt, eller om konjunkturen vände. Även politikerna kunde drabbas hårt. Riksdagsvalet 1887 avgjordes faktiskt på grund av en skatteskuld hos en av ledamöterna, den liberale företagaren Olof Larsson. Alla politiker som stod med på samma vallista som den skattskyldige Olof Larsson blev av med sina riksdagsplatser, vilket gjorde att den politiska majoriteten i riksdagen plötsligt svängde om.

Revolutionstider

Revolutionerna i Nordamerika och Frankrike i slutet av 1700-talet slungade ut upplysningens mest radikala idéer med kraft: alla människor har rätt att delta i det egna landets styre! Kungens, adelns och kyrkans maktmonopol måste brytas!

Den fortsatta utvecklingen skapade både skräck och förhoppningar. I Frankrike övergick revolutionen i terror och massavrättningar, som följdes av Napoleon I:s militärdiktatur.

USA var en nybildad republik och kunde lättare bygga ett politiskt system från grunden, utan hänsyn till kungahus, adel och medeltida privilegier. I USA utökades rösträtten stegvis från 1820-talet, men även här följde bakslag i form av inbördeskrig och diskriminering av de fattiga och etniska minoriteter.

I Sverige inspirerades liberaler och vänstersinnade av tankarna på alla människors lika värde och strävan mot ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Den konservativa eliten ansåg dock att sådana radikala nymodigheter riskerade att kasta ut Sverige i ett våldsamt politiskt kaos.

Politiska partier växer fram

Vid tvåkammarriksdagens införande 1866 tyckte många att politiska partier bara ledde till splittring, intriger och korruption.

I slutet av 1880-talet uppkom ändå en fråga som bidrog till att stärka partibildningen i riksdagen.

Frågan handlade om den så kallade tullstriden. Skulle Sverige införa tullar på importerade livsmedelsvaror? Liberala frihandelsvänner stod på ena sidan, mot konservativa protektionister på den andra. Tullstriden bar på fröet till den vänster–högerskala som sedan 1900-talets början präglat svensk partipolitik.

Även i rösträttsfrågan fanns en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger. Till vänstern räknades vid denna tid främst liberaler och socialdemokrater. Vänsterns syn på rösträtten grundades i upplysningens ideal om jämlika medborgare med vissa grundläggande rättigheter.

Högern bestod av konservativa adelsmän, godsägare, storbönder och annan överklass. De menade att det inte fanns några naturgivna politiska rättigheter. Statens intressen skulle alltid komma först. Den politiska rösten var ett uppdrag som staten endast borde dela ut till de medborgare som var utbildade, intresserade och hade rätt kvalifikationer.

Liberalerna var för rösträtt, men ansåg att många medborgare först behövde skolgång och fostran. Annars skulle inte väljarna kunna bära det ansvarsfulla uppdrag som rösträtten innebar. Inom folkrörelserna och den växande arbetarklassen fick tankar på skötsamhet och pliktuppfyllelse fäste. För många människor blev det ett ideal att leva nyktert, utbilda sig, arbeta, göra värnplikten och betala skatt. Den som fullgjorde sina plikter borde ju också få rösträtt och räknas som en fullvärdig medborgare.

Liberaler, socialdemokrater och mer radikala socialister organiserade sig i opposition mot den gamla samhällsordning som försvarades av högern. Den politiska högern hade inledningsvis inte någon tydlig sammanhållning eller partiorganisation. Enkelt uttryckt räknades alla politiker som inte var vänster till högern. Det innebar att högern bestod av allt från moderat konservativa till reaktionära högernationalister. Bland de mer moderata högerpolitikerna fanns en större förståelse för behovet att lösa rösträttsfrågan.

Ur det sena 1800-talets ideologiskt baserade och löst sammanhållna partigrupperingar växte så småningom ett verkligt partiväsen fram. Redan 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarepartiet som följdes av riksomfattande organisationer för liberalerna 1902 (Frisinnade landsföreningen) och de konservativa (Allmänna valmansförbundet). Genom Sveriges övergång till proportionella val 1911 förstärktes partiväsendet.

Efter olika utbrytningar och omorganisationer av partirörelserna etablerades på 1920-talet det fempartisystem som sedan dominerade riksdagslivet till 1980-talet. Det bestod av ett tydligt vänsterblock bestående av nuvarande Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, som oftast mötte opposition från mitten- och högerpartierna bestående av dagens Centerparti, Liberalerna och Moderaterna.

Tema: Demokratins genombrott

Bild i toppen på sidan: Under slutet av 1800-talet flyttade många från landsbygden för att ta arbete i industrin. På bilden syns tegelbruksarbetare vid Upsala Ekeby Ab år 1910.
Foto: Uppsala Stadsarkiv